Varför, tänker du säkert, vill någon blogga om att vara deprimerad? Varför vill just jag det?

Enkelt förklarat:
?för att kunna se mig själv utifrån
?för att klargöra att bara för att saker är jobbiga betyder det inte att livet suger hela tiden
?för att informera
?för att dela mina upplevelser med andra
?för att jag envist måste tro att allting blir bättre

Vad vill du att jag ska skriva om?

Det finns alltid ett ljus, även om det inte alltid känns så.

...så svårt det ska vara att räkna ut returer och summor när jag shoppat online. Nog för att jag alltid haft lite tufft med matematiken, men det här blev fånigt. En halvtimme för att lägga in två fakturor... Och nästan tårar. Nästan så jag finner mig själv skrattretande.

Efter att ha skällt ut min sambo, tårarna flödande, för att han haft fräckheten att börja äta frukost utan mig och sedan fastnat sittande i trappan för att jag inte orkade gå upp och fixa till sminket efter mitt bölande tvingades jag inse att jag kanske inte uppvisade helt normalt beteende. Kanske till och med lite mer märkligt än vad jag brukar.

Som vanligt hade jag vansinnigt ont i huvudet och ner i käkarna. Och ont i magen. Men det är väl normalt när man inte sover ordentligt? För det är väl inte så konstigt att man inte sover en hel natt på veckor?

Nej, det är inte normalt, förklarade den trevlige läkaren på vårdcentralen. Inte alls. Inte heller är det normalt att drömma hela nätterna när man väl somnar. En massa saker som jag inte tyckte var så konstigt är tydligen väldigt udda. Jag som trodde jag skulle få lite starkare värktabletter, en klapp på axeln och sen skickas iväg till jobbet.

Du riskerar att gå in i väggen, menade den snälla läkaren. Du behöver ta ett break, stanna upp. Jag sjukskriver dig.

Så där är vi nu. Utmattningssyndromet med deppressiva drag och jag. Nu ska vi bli vänner för att sedan kunna skiljas åt.

Hur man nu gör det...